Det här är Linus Eriksson.

Vi är fortfarande i augusti, men känslan är att hösten redan har kommit. Vinden staplar grå moln över Knalleland som om den hade samlarsyndrom. Samtidigt som regnet ställt in veckans grustennis är det full aktivitet inne i Elfsborgs Racketcenter. Här märks inte vädret – däremot en ny röst som samlar spelarna för att avsluta kvällens sista träning.

Det är Linus Eriksson som har ordet. Med meriter från halva världen har han nu bestämt sig för Borås.

– Jag känner Robban Almberg sen tidigare och har snackat med honom sedan slutet av våren om att komma hit, och det känns jättekul att vara här nu. Min upplevelse av Elfsborg Tennis är att det är en förening som är nyfiken och vill utvecklas. Jag tycker sen tidigare att det finns en potential här med en bra anläggning, och det känns roligt att få vara en del i att lyfta klubben.

Vi ska prata mer om just det, men det finns saker att reda ut innan vi är redo för framtiden. Har Linus själv spelat tennis? Varför bestämde han sig för att bli tränare? Och hur känner han Robban?

– Jag är uppvuxen i Göteborg där jag spelade tennis som junior och nådde en relativt hög nationell nivå. Under den här perioden hade jag Robban som tränare i Pixbo. Jag gick tennisgymnasiet i Kramfors, men när jag var klar fortsatte jag som tränare istället för spelare.

Linus beskriver det som komplext att förklara hur skiftet från spelare till tränare gick till.

– Det blev bara så. Tennis var det jag kunde. Jag började som timtränare redan under min tid i Göteborg och upptäckte att ju mer kunskap jag hade desto roligare blev det. Jag lärde mig fler sätt att lära ut och leda lektioner på. Det som fortfarande håller mig kvar är att jag tycker tennis och ledarskap är så kul.

”Jag tror det är viktigt att få in nerv i träningsmomentet.”

Hur kommer det märkas att du har kommit till Elfsborg?

– Jag skulle nog säga att jag försöker ha ett tänk där träningarna är ganska lika det som sker i en tennismatch. Jag tror det är viktigt att få in en nerv i träningsmomentet. Det är relativt vanligt att höra spelare säga att man spelar bra på träning men sämre på match, därför tror jag det är bra både för anspänningen och motivationen att få in matchmoment i träningsmodellerna. Det är relativt sällan jag bara spelar rent poängspel på träning exempelvis, jag försöker ofta lägga in en twist för att skapa en extra nerv. Det går aldrig att nå samma pirr i magen som på en riktig match när det står 5-5 i tiebreak, men man kan försöka komma så nära det går genom olika specialregler. Jag tror också på implicit inlärning, det vill säga att jag försöker skapa träningsmodeller där spelarna lär sig teknik, taktik eller andra färdigheter genom problemlösning och utmaningar. Vi kommer också att introducera en del nya redskap i träningen via min samarbetspartner House of Bontin. Vad gäller mitt ledarskap hoppas jag att jag uppfattas som en coach som både lyssnar och ställer frågor. Får spelaren själv komma på lösningarna tror jag det ökar möjligheten att de minns vad de faktiskt gjort för att lösa problemet, det ger ett eget ägarskap över utvecklingen och en större motivation att kämpa för att faktiskt klara av uppgiften. För är det något jag lärt mig från den internationella tennis jag sett så är det hur otroligt viktigt det är att kämpa. Man kan komma oerhört långt med sin tennis genom att aldrig ge upp, och säkerligen även i livet överlag.

Vi sitter i ett konferensrum en trappa upp i tennishallen. Mobiltelefonen på bordet spelar in varje ord som sägs – men det är en situation som är allt annat än obekant för Linus. Skillnaden är att det är han själv som brukar ställa frågorna. I fler än hundra avsnitt har han producerat Tennismagasinets podcast och intervjuat spelare, föräldrar, tränare, klubbchefer och ex-proffs – alla som har något att tillföra till berättelsen om svensk tennis.

– Syftet med podden är att sprida kunskap. Jag vill öka informationsflödet mellan tränare, spelare och föräldrar. Ett mål jag har är att så gott som alla i tennis–Sverige ska veta att podden finns. Sen kanske man inte vill lyssna på alla avsnitt. Men jag försöker göra den så bred som möjligt för att alla ska känna att det finns något avsnitt som passar dem. Idag är det väldigt många som vet att den finns och som har lyssnat på podden. Jag upplever att den fyller en funktion – att tränare och spelare fått ett forum för att delge sin åsikt.

”Vissa saker som sker i svensk tennis hade ifrågasatts direkt om det varit fotboll.”

Efter hundra avsnitt gjorde Linus om formatet. Till säsong 2 har podcasten bytt namn till ”Linus på baslinjen” och blivit mer än en podd. På webbplatsen med samma namn hittar du även skrivna reportage och videoklipp. Syftet är fortfarande densamma, fast spetsad med en mer granskande utgångspunkt. De kritiska frågorna har saknats inom svensk tennis och Linus vill försöka vara för tennisen vad Olof Lundh är för fotbollen genom att ge en transparent, nyanserad och ovinklad bild av tennis-Sverige.

– Det finns ingen som riktigt tagit den rollen. Vissa saker som sker i svensk tennis hade ifrågasatts direkt om det varit fotboll. Bara för att vår sport just nu inte är medialt belyst i Sverige, så innebär det inte att det saknas fog för kritik. Om ingen ställer frågorna så kommer vi inte framåt.

Ett ämne som kommer upp i många av Linus intervjuer är tränarna i svensk tennis.

– Jag känner att det finns en stor samsyn bland de jag pratar med i att vi måste få högre kvalitet på våra tennistränare. I grunden handlar det om utbildningsnivån. Vi ligger efter där. Vi måste höja statusen på yrket så att vi kan få fler yngre att vilja bli tennistränare och känna att det är ett yrke de kan satsa på för sin framtid. Om vi inte tar det på allvar kommer vi snart att stå utan. Jag tror inte folk förstår hur stor bristen på tennistränare är, jag vet flera klubbar i Stockholm som står utan.

Linus lyfter flera faktorer han ser som viktiga för att locka fler till yrket. Det handlar inte enbart om pengar, det är i hög grad upp till klubbarna att skapa en motiverande miljö där man känner att man utvecklas – genom utbildningar, ansvarsområden och så vidare.
Tränarbristen drivs också på av konkurrensen från padeln, något som blivit märkbart även för Elfsborg Tennis. Före sommaren lämnade Oskar Govik för Padelcenter, och kort därefter följde även Filip Ivarsson med.

– Jag kan tänka mig att många lockas av den action som finns inom padeln som ny sport. Det skapar en motivation som många tennismiljöer saknar. Det är lite för trött. Parallellt har padeln varit bra på att skapa en betalningskultur. Ser vi internationellt kostar det väldigt mycket mer än i Sverige att få ett bra tennisupplägg, men då är det också hög nivå. Vill vi ha den kvalitet på träningen som fostrar framtidens ATP- och WTA-spelare så måste vi vara beredda att betala. Annars kan vi inte förvänta oss samma nivå som på internationella akademier.

”Först kan man träna backhandcross. Sen så tränar man forehandcross.”

Tränarfrågan är inte det enda mönstret Linus ser när han summerar över hundra samtal med många av svensk tennis mest tongivande personer. Efter att ha pratat med tidigare storspelare som Magnus Gustafsson, Magnus Larsson, Thomas Enqvist och Magnus Norman ser han likheter i vad de rekommenderar för typ av träning.

– Man måste träna hårt för att bli riktigt duktig som tennisspelare, men man behöver inte krångla till det. Enkla övningar och mycket slag. Eller som Magnus Tideman sa i min intervju med honom: Först kan man träna backhandcross. Sen så tränar man forehandcross.

Tiden försvinner fort när man pratar tennis med Linus. Resonemangen är genomtänkta och svaren så långa att vi får boka in ett nytt möte för att hinna med ett par frågor om livet utanför tennisbanan. Finns det?

– Svår fråga. Mitt liv har kretsat kring tennis de sista tio åren. Jag har flyttat runt och lagt mycket tid på mitt arbete. Fast jag ser det inte som mitt jobb direkt, snarare som att min vardag består av tennis, både genom mina åtaganden som tränare och det jag gör med Linus på Baslinjen. När jag har tid försöker jag träna en del, mest styrka och löpning. Jag är allmänt idrottsintresserad och håller på Djurgården i fotboll. Sen gillar jag att resa och se nya platser. Nu har det varit svårt på grund av pandemin det senaste, men helst vill jag till ett nytt land varje år. Jag kikar på att åka till Bosnien tre-fyra dagar i höst, där har jag aldrig varit förr. Men vi får se.

Förutom länder samlar Linus också på något som är betydligt mindre till ytan.

– Varje gång jag kommer till en ny stad har det blivit en grej att äta hamburgare. Inte från någon av kedjorna, utan en lokal burgare. Jag har redan hunnit med Hell’s Burger här i Borås. Det var riktigt gott!

‍